Nu står en sprillans ny och orörd vecka utanför dörren. Vad den må ha i sitt sköte, det återstår att se.
En ny vecka är det i alla fall, med nya utmaningar, nya mål och vyer.
Sju oskrivna blad har jag framför mig och det är upp till mig att fylla dem. Kommer jag att fylla dem med gråt och tandagnisslan, eller blir de fyllda med glada skratt o leenden? Förmodligen är det bästa alternativet en blandning av båda och. Hur arken kommer att se i slutet av veckan, är helt upp till mig. JAG väljer SJÄLV vad jag vill fylla mitt liv och mina dagar med.
På dagens ark kommer jag att rita ett leende! För precis så har jag mött denna dag, leende! Jag kanske inte har gått med ett brett smile på mina läppar hela dagen, men inombords har jag försökt att le. Motgångar blir så mycket lättare att tackla om man har ett inre lugn, kan le och koppla av.
Och visst har motgångarna funnits där idag, man jag har nog inte kännt av dem på samma sätt som tidigare.
Jag har idag återigen blivit mäkta faschinerad av det mänskliga beteendet. Borde vid det här laget egentligen inte reagera, eftersom det är problem som jag dagligen ställs inför, borde vara van , men trots det så blir jag lika förvånad varje gång!! Idag var dock en annan dag, ingen vanlig dag! Jag hanterade situationen på ett helt annat sätt en tidigare, jag LOG inombords och tänkte, ja,ja idag igen!
Idag har spändheten lättat, stämmningen blivit bättre, jag har inte gått som på nålar. Jag har helt enkelt tagit dagen med ro!
Jag har blivit en annan person än den jag var innan jag trillade ner i den djupa gropen, trillade ner från det höga berget. Det är fortfarande JAG MARIA, men en Maria med andra värderingar och ett annat tänk. Jag värderar min egna åsikter högre än jag gjorde tidigare, jag talar om hur jag ser på saker och ting mera än tidigare och framförallt så värderar jag MIG SJÄLV mera nu. Jag är någon med egna åsikter, egna ideer, egna tankar, eget synsätt jag är NÅGON!!! Mitt självförtroende håller så sakteliga på att byggas upp mer och mer, och det är en underbar känsla! Jag har lättare att ta emot kritik och jag börjar så sakteliga lära mig att ta emot beröm, vilket jag haft extremt svårt för och fortfarande har, ska väl tilläggas.
Jag är fortfarande den Maria som älskar att dansa, älskar att sjunga, älskar att umgås med vänner och familj. Den skillnad som må finnas är den att jag är en starkare Maria och det känns underbart för mig!
Veckan kommer att bjuda på mycket glädje, det är jag säker på!
Har ett spännande möte att se framemot i slutet av veckan och sen en underbar helg på annan ort i goda vänners lag!
Nu ska jag bara njuta av vad veckan kommer att ge mig! Kopiera in länken och lyssna på denna underbara pslam men mycket tänkvärd text... http://www.youtube.com/watch?v=By2RLLHunPw&feature=related
Fundersam.....
Just nu känner jag mig fundersam...... Jag funderar på hur jag mår, jag funderar på hur jag ska ställa mig till saker och ting, jag funderar på hur människor i allmänhet fungerar.........
Vad får en människa att bete sig på ett visst sätt? Vad får en människa att tänka på ett visst sätt? Vad får en människa till att tala först och tänka sen? DET har jag funderat på länge.......
Hur ska då jag förhålla mig till detta? Hur ska jag göra för att inte ta illa vid mig, ta åt mig, bli ledsen?? Dessa frågeställningar jobbar jag med VARJE dag, och försöker att få min hjärna att välja den RÄTTA lösningen, men det är banne mig inte lätt...... Som talesättet säger: " Hur man än vrider och vänder sig så har man ändan bak"!!!
Vad gör man när spänningen dallrar i luften så att man nästan kan skära den med kniv? Vad gör man när ork och ord inte räcker till??
Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta att en lösning dyker upp inom en snar framtid......
Funderingarna kring hur jag mår, mynnar oftast ut i samma tanke, jag mår relativt bra! Visst, tröttheten och värken finns där ständigt och vissa dagar är värre än andra, men kämparglöden inom mig brinner allt jämt. Fulltidsarbete funkar, men tyvärr får vissa fritidsaktiviteter stryka på foten pga sliten, trött och värkande kropp. Jag prioriterar så att säga! :)Har efter mycket om och men insett att det är den rätta medecinen för mig. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, säger den NEJ så är det NEJ. Var svårt att komma till denna insikt, men den har gjort mig starkare.
Jag är så tacksam att jag har så många männsikor i min närhet, både privat och på arbete, som verkligen bryr sig om hur jag mår, som tar sig tid att fråga och framförallt LYSSNA på vad jag har att säga. Att JAG får tala om hur JAG MÅR utan att, innan man ens hinner ta ett andetag och börja prata, får en svada om hur illa personen som frågade mår. Men det är väl så, man står ju sig själv närmst.... eller??
Nu har jag så mycket roligt att se framemot framöver, så jag ska försöka att borsta bort alla orosmoln, så att solen kan få titta fram och hela med sina värmande strålar!
Vänner, familj, musik och dans är det som får mig att må bra och LEVA!! Tacksamheten till er i min närhet är så stor att jag inte finner ord.......Har svårt att uttrycka denna tacksamhet, men jag hoppas och tror att ni vet att jag är er evigt tacskam........
Vad får en människa att bete sig på ett visst sätt? Vad får en människa att tänka på ett visst sätt? Vad får en människa till att tala först och tänka sen? DET har jag funderat på länge.......
Hur ska då jag förhålla mig till detta? Hur ska jag göra för att inte ta illa vid mig, ta åt mig, bli ledsen?? Dessa frågeställningar jobbar jag med VARJE dag, och försöker att få min hjärna att välja den RÄTTA lösningen, men det är banne mig inte lätt...... Som talesättet säger: " Hur man än vrider och vänder sig så har man ändan bak"!!!
Vad gör man när spänningen dallrar i luften så att man nästan kan skära den med kniv? Vad gör man när ork och ord inte räcker till??
Jag hoppas och vill av hela mitt hjärta att en lösning dyker upp inom en snar framtid......
Funderingarna kring hur jag mår, mynnar oftast ut i samma tanke, jag mår relativt bra! Visst, tröttheten och värken finns där ständigt och vissa dagar är värre än andra, men kämparglöden inom mig brinner allt jämt. Fulltidsarbete funkar, men tyvärr får vissa fritidsaktiviteter stryka på foten pga sliten, trött och värkande kropp. Jag prioriterar så att säga! :)Har efter mycket om och men insett att det är den rätta medecinen för mig. Jag har lärt mig att lyssna på min kropp, säger den NEJ så är det NEJ. Var svårt att komma till denna insikt, men den har gjort mig starkare.
Jag är så tacksam att jag har så många männsikor i min närhet, både privat och på arbete, som verkligen bryr sig om hur jag mår, som tar sig tid att fråga och framförallt LYSSNA på vad jag har att säga. Att JAG får tala om hur JAG MÅR utan att, innan man ens hinner ta ett andetag och börja prata, får en svada om hur illa personen som frågade mår. Men det är väl så, man står ju sig själv närmst.... eller??
Nu har jag så mycket roligt att se framemot framöver, så jag ska försöka att borsta bort alla orosmoln, så att solen kan få titta fram och hela med sina värmande strålar!
Vänner, familj, musik och dans är det som får mig att må bra och LEVA!! Tacksamheten till er i min närhet är så stor att jag inte finner ord.......Har svårt att uttrycka denna tacksamhet, men jag hoppas och tror att ni vet att jag är er evigt tacskam........
Egna ben!
Igår var sista sessionen med min "hjälpande hand". Kändes lite vemodigt när hon kramade om mig och sa: "Du klarar det, det vet jag"!!! Hon är visserligen bara ett telefonsamtal bort och vi ska träffas igen för återkoppling och reflektioner, men det är nu dags för mig att stå på egna ben.
Det är nu dags, att i skarpt läge, komma ihåg allt jag lärt mig, utnyttja den kunskap och de verktyg jag fått att arbeta med. Är jag då redo??? Ja, det är jag! Känns ganska så ok faktiskt. Det är hög tid att ta plats igen!
Prio ett kommer vara att sätta mig själv i första rummet, inte låta någon "trampa" på mig eller "komma åt" mig och göra mig illa. Att vid jobbiga situtioner kunna bepansra mig, kunna gå in i mitt hemliga rum och tänka på bra saker. Det är inte VÄRT att må dåligt över något någon annan gör! Det är inte VÄRT att någon ska få komma åt dig och såra dig så att det är du själv som mår dåligt i slutänden. Den som säger eller gör saker som sårar dig, mår inte dåligt, eller är i varje fall inte medveten om det, inte medveten om att det sårar dig.
Prio två blir att sätta gränser, hit men inte längre! Orka att säga ifrån om jag känner att jag inte klarar av vissa saker. Kunna säga: " Jag klarar inte det här idag, men en annan dag kanske det funkar bättre". Öva på att säga NEJ!!!
Prio tre handlar om något som kallas för ställtid. Med ställtid menas följande: Varje halvtimma på jobbet ska du stanna upp, ta ett djupt andetag in genom näsan samtidigt som du drar upp axlarna mot öronen och spänner dem hårt. Håll andan i ca tre sekunder och andas sedan, tungt, djupt, ända nerifrån magen, ut genom munnen. Genom en så pass enkel övning, tömmer du lungorna på slaggprodukter och minskar spänningen i dina muskler med hela 75 %!! Ganska så fantastiskt om man tänker efter. Ta dig tid att testa denna övning, den tar högst 5-10 sekunder och kan göra så mycket gott för din kropp. Kanske glömmer man att göra det en gång i halvtimman, men försök att göra det mellan varje arbetsmoment. Stanna upp och ta ställtid!
För mig är det oxå viktigt att tänka på att känsla, tanke och handling går hand i hand. Är det känslan som styr tanken och som i sin tur styr handlingen, eller är det tanken som styr känslan som sen genererar en handling? Just nun snurrar det i mitt huvud så jag minns inte vilket som är det rätta sättet, men viktigt är dock att veta och ha kunskapen om att det ena genererar det andra.
Tyvärr är det så att min hjärna och min kropp för tillfället inte riktigt drar åt samma håll! :) Jag är redo själsligt att ta detta kliv, men min kropp är inte riktigt med på noterna. Den värker fortfarande mycket, men inom sinnom tid räknar jag med att den ska hinna ikapp mig! :)
På måndag börjar allvaret, då är det upp till bevis!
Det är nu dags, att i skarpt läge, komma ihåg allt jag lärt mig, utnyttja den kunskap och de verktyg jag fått att arbeta med. Är jag då redo??? Ja, det är jag! Känns ganska så ok faktiskt. Det är hög tid att ta plats igen!
Prio ett kommer vara att sätta mig själv i första rummet, inte låta någon "trampa" på mig eller "komma åt" mig och göra mig illa. Att vid jobbiga situtioner kunna bepansra mig, kunna gå in i mitt hemliga rum och tänka på bra saker. Det är inte VÄRT att må dåligt över något någon annan gör! Det är inte VÄRT att någon ska få komma åt dig och såra dig så att det är du själv som mår dåligt i slutänden. Den som säger eller gör saker som sårar dig, mår inte dåligt, eller är i varje fall inte medveten om det, inte medveten om att det sårar dig.
Prio två blir att sätta gränser, hit men inte längre! Orka att säga ifrån om jag känner att jag inte klarar av vissa saker. Kunna säga: " Jag klarar inte det här idag, men en annan dag kanske det funkar bättre". Öva på att säga NEJ!!!
Prio tre handlar om något som kallas för ställtid. Med ställtid menas följande: Varje halvtimma på jobbet ska du stanna upp, ta ett djupt andetag in genom näsan samtidigt som du drar upp axlarna mot öronen och spänner dem hårt. Håll andan i ca tre sekunder och andas sedan, tungt, djupt, ända nerifrån magen, ut genom munnen. Genom en så pass enkel övning, tömmer du lungorna på slaggprodukter och minskar spänningen i dina muskler med hela 75 %!! Ganska så fantastiskt om man tänker efter. Ta dig tid att testa denna övning, den tar högst 5-10 sekunder och kan göra så mycket gott för din kropp. Kanske glömmer man att göra det en gång i halvtimman, men försök att göra det mellan varje arbetsmoment. Stanna upp och ta ställtid!
För mig är det oxå viktigt att tänka på att känsla, tanke och handling går hand i hand. Är det känslan som styr tanken och som i sin tur styr handlingen, eller är det tanken som styr känslan som sen genererar en handling? Just nun snurrar det i mitt huvud så jag minns inte vilket som är det rätta sättet, men viktigt är dock att veta och ha kunskapen om att det ena genererar det andra.
Tyvärr är det så att min hjärna och min kropp för tillfället inte riktigt drar åt samma håll! :) Jag är redo själsligt att ta detta kliv, men min kropp är inte riktigt med på noterna. Den värker fortfarande mycket, men inom sinnom tid räknar jag med att den ska hinna ikapp mig! :)
På måndag börjar allvaret, då är det upp till bevis!