Jag har i hela mitt vuxna liv tampats med min övervikt.
Jag minns än i dag första gången jag skrev in mig på Viktväktarna, minns till och med vad min startvikt var vid det tillfället.
Efter detta har besöken hos Viktväktarna varit många och i varierande längd.
Önskar idag att jag tagit till vara på min första viktnedgång bättre, då hade jag säkerligen inte suttit med den övervikt jag har idag.
Senaste gången jag var medlem på VV lyckdes jag att gå ner nästan 30 kg. En makalös bedrift som jag inte heller tog till vara på. Jag mådde så bra den tiden, men som vanligt trillade jag in i gamla vanor igen och kilon på kroppen växte åter igen.
Vid ett tillfälle provade jag på LCHF-kost och gillade det faktiskt. Trodde inte att jag skulle uppskatta den formen av kost, men det funkade. Läste radmeter efter radmeter om kosten, köpte kokböcker och fakta böcker, men som vanligt rann de hela ut i sanden efter en tid. Varför är jag förvånad!!???
Jag har varit så fruktansvärt elak mot mig själv och min kropp! Inte tagit hand om mig ett dugg!! Varför gör man så mot sig själv??? Varför låter man det gå så långt???
Hade önskat att någon slagit näven i bordet och sagt : Nu jävlar får det vara nog Maria!!! Men vem gör det??? Jag själv skulle aldrig säga så till en vän eller släkting, man gör inte det helt enkelt. Den ende som skulle kunnat satt stopp för allt är jag själv...... The bitter truth.........
Hösten -09 trillade jag ner i de beryktade utbrändhetsträsket..... Min värld rasade samman och jag visste ingen väg ut......
Som tur var såg jag till att få hjälp omgående. Lyckades att träffa världens bästa läkare som förstod direkt att det vara fara på färde. Samtalsterapi kopplades in på stört och jag fick den bästa hjälp man kan tänka sig!
Efter ett års bearbetning, kognetiv beteendeterapi, åtskilliga besök hos sjukgymnast och massör började äntligen livets hjul att rulla i rätt riktning igen.
Det var då jag började tänka på min vikt igen. Hade helt ignorerat allt som rörde den tidigare.
Började så smått att diskutera olika alternativ med min läkare och samtalsterapeut. Gemensamt bestämde vi att jag skulle få remiss till något som kallas Livsstilsmottagningen. Där fick jag träffa sjuksköterska och dietist.
Lyckades riktigt bra i början och rasade några kilo i vikt ganska fort. Men, behöver jag säga vad som hände sen.... Som vanligt tappade jag karaktären helt och föll tillbaka i gamla mönster. Är inte hjärnan magnefik så säg!!!
Dietisten försökte och försökte... Och visst lyssnade jag på henne, ville ju så gärna.....men inget funkade.... som vanligt......
För mig funkar inte hjälp till självhjälp. Jag har helt enkelt inte den karaktär som krävs för att klara en viktnedgång helt själv. Jag skulle behöva ett helt team av folk omkring mig, personliga tränare, nån som fixade maten, nån att prata med osv...osv......Att besöka dietisten ett par gånger per år funkar helt enkelt inte....Tyvärr!! Inget ont om min dietist! Hon är jätte rar och trevlig och har gjort allt för att hjälpa mig och jag hoppas att jag kommer att fortsätta träffa henne framöver.
Under hösten -10 började så sakteliga saker krypa inpå mig...... Nu mådde jag bra psykiskt och fysiskt. Hade inte längre nån överhängade värk i kroppen och trivdes bra på jobbet tack vare ny tjänst, det var då andra saker smög sig på.....sånt jag inte tänkt på innan..... Ni vet, hjärnan klarar bara av en smärta i taget.......
Nu var det något som inkräktade på det jag älskar mest i hela världen att göra, nämligen dansa. Nått tog emot, jag var inte så rörlig som jag ville, kunde inte göra saker som andra gjorde i en handvändning, orakde inte med lika mycket som förut...... Min kropp talade på detta olyckliga sätt om för mig DU ÄR FÖR TUNG!!!! JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!!!
Men, gissa vad! Som vanligt stoppade jag huvudet i sanden och vägrade inse fakta! Jag stretade emot av alla krafter, fortsatte dansa som inget hänt, pinade kroppen till det yttersta! Jag ville ju så gärna dansa!! Det är ju mitt liv!!! Ta inte det ifrån mig!!!! Jag har redan förlorat så mycket tid i utmattningsträsket, vill inte förlora mer!!
Det var då tankarna började snurra.... Det måste finnas ett bättre liv nånstans för mig! Hur ska jag hitta det????
Vid ett återbeösk hos min läkare tog jag mod till mig och frågde det jag så länge tänkt på: Kan man operera???
Visst kan man det, fick jag som svar, jag skickar en remiss!
Ähhh, va??? Var det så enkelt???? Jaha ja........
Smått förvirrad gick jag därifrån. Vad hände nu?????
Någon vecka senare var jag tillbaka på vårdcentralen för att ta lite prover. Socker och ämnesomsättningsproverna hade inte varit optimala förra året, så läkaren ville kolla så att det inte hänt nått med dem.
Jag satte inget högre hopp till att det skulle bli något snabbt svar på den remissen, så döm om min förvåning, när jag bara ca en månad senare fick brev från VIN att min remiss var mottagen och under behandling! Snabbt jobbat! Nu var hjulen i rullning!
Ja resten vet ni ju redan om, det skrev jag ju om igår! :)
Jag är trött på att vara stor! Jag är trött på att inte kunna röra mig som jag vill! Jag är trött på att inte kunna sitta i vilken stol som helst, jag är trött på att inte kunna gå på bio och sitta normalt, jag är trött på att trängas i säten på bussar och i bilar, jag är trött på att hela tiden få köpa större och större kläder, jag är trött på att aldrig känna mig vacker, jag är trött på att min självkänsla jämt är i botten, jag är trött på att alltid vara sugen, jag är trött på att äta när jag är både glad och ledsen, jag är trött på att vara TJOCK!!! Jag vill inte dö i förtid för att jag är för kraftig, jag vill leva mitt liv lääääänge!!!
Jag vill kunna dansa igen, utan ha få ont, utan att känna mig klumpig och orörlig!!!
Jag vill helt enkelt få ett nytt liv!!!
Och det är nu det börjar!!!! :)