Igår var sista sessionen med min "hjälpande hand". Kändes lite vemodigt när hon kramade om mig och sa: "Du klarar det, det vet jag"!!! Hon är visserligen bara ett telefonsamtal bort och vi ska träffas igen för återkoppling och reflektioner, men det är nu dags för mig att stå på egna ben.
Det är nu dags, att i skarpt läge, komma ihåg allt jag lärt mig, utnyttja den kunskap och de verktyg jag fått att arbeta med. Är jag då redo??? Ja, det är jag! Känns ganska så ok faktiskt. Det är hög tid att ta plats igen!
Prio ett kommer vara att sätta mig själv i första rummet, inte låta någon "trampa" på mig eller "komma åt" mig och göra mig illa. Att vid jobbiga situtioner kunna bepansra mig, kunna gå in i mitt hemliga rum och tänka på bra saker. Det är inte VÄRT att må dåligt över något någon annan gör! Det är inte VÄRT att någon ska få komma åt dig och såra dig så att det är du själv som mår dåligt i slutänden. Den som säger eller gör saker som sårar dig, mår inte dåligt, eller är i varje fall inte medveten om det, inte medveten om att det sårar dig.
Prio två blir att sätta gränser, hit men inte längre! Orka att säga ifrån om jag känner att jag inte klarar av vissa saker. Kunna säga: " Jag klarar inte det här idag, men en annan dag kanske det funkar bättre". Öva på att säga NEJ!!!
Prio tre handlar om något som kallas för ställtid. Med ställtid menas följande: Varje halvtimma på jobbet ska du stanna upp, ta ett djupt andetag in genom näsan samtidigt som du drar upp axlarna mot öronen och spänner dem hårt. Håll andan i ca tre sekunder och andas sedan, tungt, djupt, ända nerifrån magen, ut genom munnen. Genom en så pass enkel övning, tömmer du lungorna på slaggprodukter och minskar spänningen i dina muskler med hela 75 %!! Ganska så fantastiskt om man tänker efter. Ta dig tid att testa denna övning, den tar högst 5-10 sekunder och kan göra så mycket gott för din kropp. Kanske glömmer man att göra det en gång i halvtimman, men försök att göra det mellan varje arbetsmoment. Stanna upp och ta ställtid!
För mig är det oxå viktigt att tänka på att känsla, tanke och handling går hand i hand. Är det känslan som styr tanken och som i sin tur styr handlingen, eller är det tanken som styr känslan som sen genererar en handling? Just nun snurrar det i mitt huvud så jag minns inte vilket som är det rätta sättet, men viktigt är dock att veta och ha kunskapen om att det ena genererar det andra.
Tyvärr är det så att min hjärna och min kropp för tillfället inte riktigt drar åt samma håll! :) Jag är redo själsligt att ta detta kliv, men min kropp är inte riktigt med på noterna. Den värker fortfarande mycket, men inom sinnom tid räknar jag med att den ska hinna ikapp mig! :)
På måndag börjar allvaret, då är det upp till bevis!